Tysk Historia
Sektionen nedan är tillägnad artiklar som berör olika skeenden i tysk historia. Jag har huvudsakligen valt att fokusera på ämnen som direkt intresserar mig. Eftersom jag har inte använt mig av någon källhänvisning bör du inte behandla dessa artiklar som vetenskapliga eller akademiska. Du bör heller inte referera till dem i egna arbeten.
Tyska rikets undergång
Början på slutet
Sedan dess inträde till första världskriget den 1:a Augusti 1914 hade Tyskland varit en ledande aktör. På västfronten hade dess mäktiga armé (Deutsche Heer) ensamt uthärdat slagen vid Marne, Verdun och Somme kontra både Frankrike och England.
Genom den så kallade Schlieffenplanen hade den tyska hären olovligen tågat genom neutrala Belgien och Luxembourg för att på så sätt kunna flankera den franska armén och erövra Paris. Den som bar ansvaret för hela manövern var generalstabschef Helmuth von Moltke (1848-1916). Inledningsvis hade den tyska frammarschen varit så framgångsrik att många tog för givet att tyskarna skulle vinna kriget innan året var slut. Men i och med förlusten vid slaget vid Marne tidigt i September makulerades dessa förväntningar. Von Moltke avgick och efterträddes av Erich von Falkenhayn. Härnäst följde det ökända stilleståndet vid västfronten.
Den tyska regeringsmakten var långt ifrån stabil under krigsåren. Militära överbefälhavare kom ständigt i konflikt med ledande politiker beträffande strategi och planering. År 1916 utmanövrerades von Falkenhayn av sina två rivaler: General-fältmarskalk Paul von Hindenburg jämte dennes adjutant, general Erich Ludendorff. Från och med det erhöll dessa två kommandot över landets krigsstyrkor.
År 1916 tog det tyska militärkommandot (Oberste Heeresleitung) över den de facto politiska kontrollen av landet. Tyskland hade därmed upphört som parlamentär stat och blivit en militärdiktatur under Hindenburg och Ludendorff. Kejsar Wilhelm II, som bara officiellt behöll sina befogenheter, sköts åt sidan och fick nöja sig med att vara en marionettkejsare med ytterst lite makt. Även dennes kabinett samt riksdagen hölls intakt men förlorade allt formellt inflytande. Under den nya militära despotin omstrukturerades ekonomin så att krigets alla behov kunde mötas. Kriget skulle vinnas med alla möjliga mål och medel.
Efter att Sovjetunionen kapitulerat under våren 1918 riktades allt fokus återigen mot västfronten. Kvartermästare Erich Ludendorff insåg att en tysk seger inte nödvändigtvis var inom räckhåll; Situationen hade förvärrats i och med USA's inträde i April. Han valde därför att satsa allt på en slutgiltig våroffensiv som potentiellt kunde ta hem segern. Denna offensiv fick kodnamnet Kaiserschlacht (Kejsarstriden).
Ludendorffs ambitiösa offensiv gick emellertid inte som planerat. Strax innan den tyska armén lyckats belägra Paris möttes den av färska amerikanska styrkor. De nu underlägsna tyskarna tvingades in i en full reträtt.
I början av oktober 1918 insåg det militära ledarskapet att kriget var förlorat. Kejsaren fick ökade påtryckningar från etablissemanget att mäkla fred. USA's president Woodrow Wilson vägrade emellertid, i enlighet med sina 14 punkter som han utfärdat tidigare samma år, att förhandla med en icke folkvald representant. Han höjde rösten och krävde en tysk demokratisering.
Det tyska ledarskapet blev snabbt mycket pessimistiskt. Rikskansler Maximilian von Baden jämte utrikesminister Paul von Hintze var övertygade om att en snabb förändring var nödvändig. Tillsammans lyckades de övertyga Wilhelm II, som därpå den 17:e oktober 1918 promulgerade en reform som i princip upplöste dennes kontroll av armén. Wilhelm gick dessutom med på att framöver låta sin kabinett (regeringen med andra ord) tillsättas av folkvalda riksdagspolitiker. Jämförelsevis är det en självklarhet för alla moderna demokratier, men faktum är att förändringen var oerhört radikalt i kontext till den dåvarande politiska kulturen.
Slutet var nära.
Matrosupproren som störtade ett imperium
Den stora tyska offensiven "Kaiserschlacht" under våren 1918 blev ett strategiskt misslyckande. General och kvartermästare Erich Ludendorff, som ansvarade för hela manövern, tvingades lämna sin post och i hemlighet fly till Sverige i exil.
Den 24:e Oktober 1918 tillkännagav därför marinens högsta befäl en plan som förväntades vända kriget. Enligt planen skulle alla Ubåtar och tyska krigsfartyg återvända hemåt för att förbereda ett samlat anfall mot de allierade flottiljerna vid det belgiska kustområdet. Det var en tämligen långsökt plan, en indikation på hur det desperata läge hela den militära ledningen befann sig i. I stor uträckning hade de flesta redan accepterat att kriget var förlorat.
Kungörelsen av den massiva anfallsplanen utlöste en storstrejk av matroser och andra örlogsmän. Besättningsmännen från bl.a. skeppen SMS Thüringen och SMS Helgoland valde att sabotera sina egna örlogsfartyg i protest mot det militära befälet. Upploppet kvästes efter det att närvarande ubåtar riktat sina kanoner mot rebellerna. Men rebellernas missnöje hade ännu inte avtagit.
Den 3:e November gjorde matroserna återigen uppror, denna gång i de viktiga hamnstäderna Kiel och Wilhelmshaven. Denna oöverträffade händelse visade att inte ens soldaterna längre trodde på ett hedersfullt utträde ur kriget. Mer än tusen sympatiska soldater och sjömän ockuperade den militära garnisonen i Kiel. På plats organiserade de en revolutionär församling vars mål var utfärdandet av en utarbetad lista med krav under titeln "Frieden und Brot" (fred och bröd).
Det stod klart att de hämtade inspiration från Bolshevikernas rörelse som varit verksam i Ryssland sedan revolutionen 1917, men till skillnad från dem saknade dessa matroser tydliga politiska mål och var klart sämre organiserade. När det ansvariga kommandot under admiral Wilhelm Souchoun misslyckades med att få situationen under kontroll skickade den tyska regeringen istället att skicka det socialdemokratiska partiets viceordförande Gustav Noske för att förhandla med upprorsmakarna.
Detta uppror skulle, som vi snart skall få se, få ödesdigra konsekvenser.
Revolutionen som spreds över Tyskland
Efter händelserna i Kiel spreds upproren uti hela Tyskland. Upprorsmakarna demonstrerade emot kriget, emot armén, emot den brittiska marinblockaden och emot kejsaren.
Den 7:e november 1918 flydde konung Ludwig III av Bayern landet och sökte skydd i slottet Anif i Salzburg, Österrike. Han var därmed den första monarken i det tyska riket att bli avsatt och tvingad till landsflykt. Snart skulle de andra kungahusen svepas med i den kommande dominoeffekten. Arbetare och soldater skapade fort en sovjetisk arbetarförsamling i München, där de utkrävde socialistiska reformer samt därtill ett omedelbart slut på det eländiga kriget. Redan dagen därpå skulle Bayern, som delstat i det tyska riket, förklaras en socialistisk republik.
Slutet var nära.
Då två republiker utropades
Den 9:e november 1918 hade revolutionen spridit sig och var närvarande i så gott som alla tyska städer.
Philipp Scheidemann, en ledande socialdemokratisk figur, förklarade Tyskland en republik vid riksdagsbyggnaden i Berlin, till ursinnet av partiledare Friedrich Ebert, som ansåg att valet mellan monarki och republik tillhörde en folkvald nationalförsamling. Ebert var beredd att samarbeta med de gamla kejserliga och aristokratiska eliterna, och till och med att behålla monarkin, för att till varje pris för att undvika en sådan sociopolitisk revolution som den i Ryssland 1917. Ändå tog Scheidemann sig an initiativet så snart han kunde, eftersom det hade spridits rykten om att det kommunistiska Spartakusförbundet själva planerat att förklara Tyskland en republik.
Och visst var det så.
Två timmar senare proklamerades en självständig socialistisk republik på det kejserliga slottets balkong i Berlin. Proklamationen utfärdades av Karl Liebknecht, som var det kommunistiska Spartakusförbundets ledare tillsammans med Rosa Luxemburg.
Tyskland försjönk därmed i anarki.
Det Tyska kejsardömets undergång!
Kejsar Wilhelm II blev kraftigt överraskad av upproren i Berlin och andra städer vid slutet av 1918. Myteriet bland hans älskade kejserliga marin överraskade honom kraftigt.
När revolutionen tog fart var Kejsaren fortfarande belägen vid det arméns huvudkvarter i Spa, Belgien. För att kunna bibehålla någon form av statsapparat från hotet av anarki krävde SPD-ledaren Friedrich Ebert kejsarens abdikation. Rikskansler Prins Maximilian von Baden uppmanade Kejsaren att avgå. Wilhelm trodde att han kunde abdikera som tysk kejsare och fortfarande vara Konung av Preussen, men det visade sig vara omöjligt, eftersom den kejserliga konstitutionen direkt band den kejserliga tronen till konungen av Preussen.
Klockan 13.00 den 9:e November tillkännagav Prins Maximilian kejsarens abdikation och avgick själv senare samma dag och lämnade regeringens kontroll till Friedrich Ebert. Från och med dess skulle Tyskland de facto vara en republik.
Det är en tråkig dag för alla oss som vet att Tyskland aldrig skulle vara detsamma.
